Det nionde inlägget i bloggserien ”Inköpstankar i tiden” handlar om likheter med kategorimappning och gränsdragning vid direktupphandling. Helena ser möjligheter till utbyte av erfarenheter mellan dessa två områden.
I mitt förra blogginlägg reflekterade jag över hur direktupphandling kan förefalla enkelt att applicera vid första anblick, men att det är betydligt mer komplext vid en närmare granskning. Jag reflekterade över följande:
- Hur håller inköpsorganisationer koll på vad som direktupphandlas och till vilket värde?
- Hur har man valt att hantera gränsdragning av vad som ingår i en upphandling eller inte (och därmed om upphandlingen är över eller under gränsvärdena)?
- Har de nya direktupphandlingsgränserna lett till en bättre prioritering av resurser och tid?
Då jag inte blev riktigt klar med punkt 2 ovan fortsätter jag i detta blogginlägg att reflektera över de likartade utmaningar som finns mellan kategorisering av inköp och offentlig sektors gränsdragning vid direktupphandling, det vill säga hur avgör man vad som ska ingå i en upphandling (eller inköpskategori) eller inte? Vad hamnar över eller under gränsvärdena?
När man ska kategorisera inköpsområden eller utveckla ett kategoriträd för sin verksamhet så hamnar man, när det gäller vissa inköpsområden, i ett dilemma avseende var dessa tjänster och produkter ska ha sin hemvist (även om ett leverantörsmarknadsperspektiv tas). Var hör dessa inköp hemma? Ska till exempel IT konsulter ingå i IT kategorin eller i professionella tjänster? Ska kontorsmaterial vara sin egen huvudkategori eller ingå under facility management? För att nämna två exempel. Dessa inköpsområden är inte många och det brukar vara relativt enkelt att besluta var de ska höra hemma. Man tar helt enkelt ett beslut och sen är det inte så mycket med det.
Rimligen så borde dessa frågeställningar och beslut likna det dilemma som offentlig sektor ställs inför avseende beloppsgränser för direktupphandling. Vad ingår inom vilka inköpsområden och vad ingår inte? Vad kan exkluderas och vad ska inkluderas?
Jag tycker det finns klara paralleller mellan dessa två områden och möjlighet till utbyte av erfarenheter. Skulle kategorimappning kunna vara en lösning till proaktiv hantering av beloppsgränser för direktupphandling? Kanske – kanske inte. Vad tycker du?
I nästa blogginlägg byter jag ämne och filosoferar kring indirekta inköp och följande ekvation: Indirekta inköp + mindre viktigt = sant?
/Helena
Läs alla blogginlägg i serien ”Inköpstankar i tiden”:
1. ”Spendanalysens vad, hur och varför”
2. ”Tre saker att tänka på vid spendanalys. Del I: syfte”
3. ”Tre saker att tänka på vid spendanalys – Del II: all inköpsvolym och titta inte bara i backspegeln”
4. ”Tre utmaningar med spendanalyser”
5. ”Contract Management = avtalsuppföljning eller leverantörsuppföljning? En språkspaning”
6. ”Två framgångsfaktorer vid uppstart av leverantörsuppföljning”
7. ”Hur kan KPI:er utvecklas för leverantörsuppföljning”
8. ”Tre funderingar om direktupphandling”
9. ”Likheter med kategorimappning och gränsdragning vid direktupphandling”
10. ”Kan vi inte bara kalla allt för inköp?”
11. ”Inköparen – en specialist generalist som ställer höga krav på inköpschefen”
