Kan vi inte bara kalla allt för inköp?

Det tionde inlägget i bloggserien ”Inköpstankar i tiden” handlar om att indirekta inköp är ofta underskattade och har lägre status än direkta inköp. Helena Brynolfsson reflekterar om denna indelning fortfarande är relevant  med tanke på en högre grad av tjänstefiering.

 

Är det bara jag som emellanåt konfunderas över indelningen i direkt och indirekt inköp och dess olika status? Är det relevant att fortfarande göra denna indelning? I sådana fall varför? Eller har den spelat ut sin roll? Behöver vi en ny definition? Eller ingen alls? Kan vi inte bara kalla allt för inköp?

Jag upplever att det finns en klar statusskillnad mellan direkt och indirekt inköp. En värdering av att det ena är viktigt (direkta inköp) och det andra inte, eller åtminstone inte lika viktigt. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut eller förstå varför det är så. Produktion har varit central för industrialiseringen och lägst kostnad på marknaden vinner typ.

Frågan är om detta fortfarande är relevant i en tid där specialisering, större inköpsvolymer och en tjänstefiering är påtaglig. Det gäller såväl för privata företag som för den offentliga sektorn.

Jag har haft förmånen att vara inköpschef både för direkt och indirekta inköp och kan tycka att den generalisering som görs av indirekta inköp är rätt trist och obevandrad. ”Det är inte affärskritiskt”, ”det är så lite pengar”, ”här finns inget mer att hämta” och så vidare är kommentarer jag mötts av.

Ja, det kanske inte är affärskritiskt, men flera miljarder i spend talar sitt tydliga språk. Jag undrar varför ska ett område inom en koncern eller organisation skötas undermåligt när allt annat förväntas vara världsklass? Beats me.

På många sätt så liknar indirekta inköp kategoristyrt inköp. Det vill säga att möjligheterna ligger dolda och det krävs tvärfunktionell analys och tvärfunktionellt arbetssätt för att dessa ska synliggöras och realiseras (Jonathan O´Brien, 2009). Uppfattningen ”här finns inget mer att hämta” kommer ofta från just det faktum att de indirekta inköpspotentialerna ligger dolda. För om de fanns, skulle ju ”någon redan ha upptäckt dem” (Jonathan O´Brien, 2009).

Det är just det som är så häftigt och underskattat med indirekt inköp. Det blir lite som en tvärfunktionell arkeologisk utgrävning där det gäller att systematiskt frilägga möjligheter som ingen vet om eller tror existerar. Det är komplext, det krävs innovativt tänk och mod att utmana gamla sanningar och att få människor att flytta från vad de vet och känner sig bekväma med idag för att göra nytt.

Jag tycker, framför allt med den tjänstefiering som pågår, att vi gott kan skrota indelningen i direkt och indirekt inköp och kalla allt för inköp. Jag har hittills inte sett någon stor fördel med denna fördelning. Har du?

I nästa blogginlägg reflekterar jag över oss inköpare och vår roll som specialist generalist. Läs det här!

/Helena

 

Få insikt om framtidens inköp i trendrapporten ”Så blir framtidens inköp”!

Läs alla blogginlägg i serien ”Inköpstankar i tiden”:
1. ”Spendanalysens vad, hur och varför”
2. ”Tre saker att tänka på vid spendanalys. Del I: syfte”
3. ”Tre saker att tänka på vid spendanalys – Del II: all inköpsvolym och titta inte bara i backspegeln”
4. ”Tre utmaningar med spendanalyser”
5. ”Contract Management = avtalsuppföljning eller leverantörsuppföljning? En språkspaning”
6. ”Två framgångsfaktorer vid uppstart av leverantörsuppföljning”
7. ”Hur kan KPI:er utvecklas för leverantörsuppföljning”
8. ”Tre funderingar om direktupphandling”
9. ”Likheter med kategorimappning och gränsdragning vid direktupphandling”
10. ”Kan vi inte bara kalla allt för inköp?”

Visma Commerces strateg för inköp och upphandling. Helena har arbetat i 25 år med inköp i stora och små bolag, nationellt och internationellt, privat och statligt, i flera olika branscher och inom olika inköpsområden. Helena är även inköpskonsult på ProSourcia och tidigare koncerninköpschef på bland annat PostNord, Lantmännen och Pharmacia.
Kom i kontakt med Helena: