När det självklara svaret är; -Yes please, I love to have a lifetime experience!….För att lite senare när jag har blivit lyckligt utvald och glatt tackat ja till Project Ylläs-Levi och en så kallad “lifetime experience”, stå där i min nyinköpta skidutrustning och överraskas av att jag är en helt talanglös skidåkare! Ja då undrar man hur tusan man tänkte när man skickade in sin ansökan och sedan tackade ja till att vara med i projektet, och hur ska man klara av utmaningen med hedern i behåll?!
Jag fick besked om att ha fått en plats i projektet i början av december förra året, och fick kort därefter träffa en av våra två skidcoaher för en uppstartslunch. På denna lunch fick vi berätta lite om våra erfarenheter av träning i allmänhet och våra erfarenheter av längdskidåkning i synnerhet. Vi fick utifrån det lite tips på vad vi kunde göra för att förbereda oss på egen hand innan projektet skulle dra igång med gemensamma träningar i mitten på januari. Peter som coachen heter gav ett väldigt sympatiskt och seriöst intryck, så känslan efter det första mötet var fortfarande, “Yes please, I love to have a lifetime experience!
Jag insåg dock att det skulle krävas ganska mycket träning för att komma i form inför loppet på 70 km (70 km är väldigt långt.. som från min hemort Uppsala till min arbetsort i Stockholm, bara för att nämna ett av alla de exempel på distanser som flimrat förbi i mitt huvud den senaste månaden). Så jag tog fasta på Peters tips om att komma igång med träningen så fort som möjligt och gick direkt och köpte en gymkort. Eftersom jag aldrig tidigare tränat på gym så bjöd jag med min svenska Ylläs-Levi-projektkollega Patricio, då han är betydligt mer erfaren av gymträning än mig! Efter det första introducerande passet så har jag nött på med ganska många pass på gymmets stakmaskin i väntan på att snön och min skidutrustning skulle levereras. Allt för att vara så väl förberedd som möjligt inför de coachade skidträningarna i januari.
Så står jag där i min nyinköpta skidutrustning och överraskas av att jag är en helt talanglös skidåkare!
Den 4:a januari kunde jag äntligen hämta ut min nya skidutrustning, så lördagen den 5:e januari styrde jag glatt iväg till närmsta konstsnöspår för att prova utrustningen. Det var då, den 5:e januari, som det första verkliga tvivlet slog in, det var då jag insåg att jag var helt talanglös som skidåkare… Såhär i efterhand kan jag kanske konstatera att det blåisiga underlaget kan ha påverkat min talang och/eller rädsla. Men just där och då, då var min enda tanke, -Hur tusan tänkte du när du trodde att du har förutsättningarna för att lära dig att åka skidor och att du dessutom ska kunna köra ett skidlopp på 70 km inom 15 veckor?! Dagen efter åkte jag till en annan konstsnöanläggning och körde 5 km till, det gick aningens om än bara aningens bättre, men känslan var definitivt inte “Yes please, I love to have a lifetime experience!
När jag kom hem på söndagskvällen efter dessa två skidpass så konstaterade jag att det enda sättet att bli en bättre skidåkare på, förmodligen är att åka mera skidor! Så jag bestämde mig för att inte fundera så mycket mer på mina förutsättningar att lyckas med utmaningen förrän jag hade åkt mina första 70 km.
-Ta dig bara igenom 70 km på skidor, låt det ta så många dagar som det krävs, men då kan du i alla fall föreställa dig vad du förväntas prestera på en dag, på maximum 9 timmar i Ylläs-Levi.
Onsdagen den 9:e januari hade vi vår första skidträning med våra skidcoacher, jag var superförväntansfull och superrädd inför det träningspasset. Det var ett kul pass och det gick ganska bra, åtminstone i den bemärkelsen att jag lyckades visa och uttrycka mina svagheter som skidåkare! Målet med första träningen var ju ändå att ge coacherna en bra förutsättning till att kunna lägga upp ett bra och individanpassat träningsupplägg för mig, något jag anser att jag lyckades med. Peters spontana kommentar efter träningen var -”Men det här gick ju bra Monica, du har ju utvecklats flera 100 ggr på det här passet. När jag först såg dig stappla fram på skidorna tänkte jag, -Shit, hon kommer få 70 väldigt tuffa kilometer i Ylläs-Levi!”
Men det här gick ju bra Monica, du har ju utvecklats flera 100 ggr på det här passet!
När den första veckan var slut hade jag lyckats köra 70 km skidor, vilket innebar att jag skulle få lov (enligt överenskommelsen med mig själv) att fundera på mina förutsättningar för att lyckas med utmaningen. Så jag funderade på mina förutsättningar och kom fram till att om jag har vad som krävs för att se till att jag kan åka 70 km på en vecka och att jag (om jag vill) kan göra det varje vecka i 14 veckor, så kommer jag att hinna åka 980 km innan den 13:e april då loppet går av stapeln. Att jag dessutom har tillgång till fantastiska skidcoacher som tränar mig en gång per vecka, härliga kollegor från Visma att dela den här utmaningen med och en grym arbetsgivare i Visma som ger oss den här chansen med alla dessa förutsättningar, Jaa, då är förutsättningarna för att lyckas goda!
Nu har andra veckan också passerat och jag lyckades med målet att köra 70 km även denna vecka, tränarna finns också kvar, liksom projektkollegorna och arbetsgivaren Visma, så förutsättningarna är fortsatt goda!!
I mitt nästa blogginlägg kan ni fortsätta att följa med på min “Lifetime experience”, en upplevelse som jag nu börjar misstänka handlar mer om resan till målet, än själva målet i sig med att klara av att genomföra loppet.
Mottot är; “Visualize the goal and do what it takes to achieve that experience”
Missa heller inte att följa Patricios resa, den andra svenska deltagaren som också antagit utmaningen Ylläs-Levi. Patricios första inlägg kommer upp under veckan! Fram tills nästa inlägg kan du också följa resan på Instagram under #projectyllaslevi
