Nu har vi varit i projektet i 8 veckor och hunnit med både coachade träningspass med våra svenska coacher och ett pass i Oslo tillsammans med de norska tränarna och projektkollegorna från Finland och Norge. Och ja, det är klart att det går framåt och att jag har utvecklats, men det är verkligen inte lätt att lära en 41 år gammal kropp en ny sport med nya kroppsrörelser. Det är så många saker att tänka på samtidigt, och lyckas jag med det ena så faller oftast något annat.
Vi har fått prova på så många olika övningar för att försöka lära oss att hitta balansen och tekniken. Vi har kört skidor utan stavar, med en stav, på ett ben, med en skida och vid ett tillfälle fick jag bara ha stavar men inga skidor alls. Skidcoacherna har legat kloss vid sidan om mig och gett instruktioner i varje steg för att jag ska förstå exakt när jag ska trycka ifrån, när armen ska pendla, att magen ska spännas, att rumpan ska dras in eller när jag hamnar för långt bak på skidorna.
Det hade varit väldigt lätt att ge upp om det inte vore för att vi har så fantastiska skidcoacher, de är så pedagogiska och så tålmodiga! Om jag vore i deras kläder så skulle jag nog bara stannat upp och frågat mig vad det är jag inte förstår i instruktionen, när de har förklarat för mig för den hundrade gången vad det är jag ska göra och min kropp ändå gör något helt annat. Men Peter och Anders tappar inte tålamodet, de ger mig bara lite mer tid och/eller hittar ett nytt sätt att förklara på!
Att det dessutom gör ganska ont att köra omkull på skidor gör att jag gärna vill fega lite och hålla igen på farten, detta trots att jag förstår att det är lättare att hitta balansen om man håller ett högre tempo, men det är svår att tänka logiskt när man är lite rädd och riskerar att få ont. Att jag fick lära mig av de norska deltagarnas skidcoach att man inte legat tillräckligt nära sin förbättringspotential om man inte kör omkull på ett träningspass hjälper lite för att jag ska bli modigare, för nu blir jag lite glad varje gång jag kör omkull, lite glad för att jag tog chansen att utvecklas. Och faktiskt så är det nog så att man också blir lite mindre rädd för att falla för varje gång man faller och överlever.
Men en positiv sak med att utvecklas så här långsamt, som jag uppenbarligen gör, är att man blir väldigt glad vid de tillfällen som man väl hittar den där tekniken som ger framsteg, en glädje som man dessutom får dela med de hårt slitande skidcoacherna. Och från de senaste två skidpassen så har jag faktiskt kört hem med ett väldigt stort leende på läpparna, så kanske, kanske kommer vi att lyckas med hitta teknikformen till loppet den 13:e april, det är ju fortfarande 40 dagar kvar att träna på!
I mitt nästa blogginlägg som är det avslutande kapitel på vår “Life time experiance” i Project Ylläs-Levi kan ni, läsa om min fortsatta utveckling och om hur väl jag lyckas med tekniken under själva tävlingsdagen “-Tryck, tryck, tryck, tryck!! -Pendla med armarna! -Dra in rumpan! -Spänn magen! -Upp och fram på benet!”…
Mottot är; “Visualize the goal and do what it takes to achieve that experience”
